SåKanDetGå

... och går men aldrig kommer till dörren.
Ungefär så ser situationen i miss fias liv just nu.
Har åter kommit tillbaka i Stockholm, känns ömsomt bra ömsomt djupt långt under men det blir bra.
Det är inte bara jobbigt med orättvisor som man inte kan bekämpa utan att bara förlita sig till andra med. Det är fan otroligt illa.
Hjärtat mitt ligger här och där i ett hörn och skräpar av utmattning ibland men så vaknar det till liv och är här och där med ens igen.

Har förövrigt lyssnat på när Andreas berättade om en slags teori om hur världen kanske egentligen fungerar.
En del av teorin går ungefär ut på att desto mer och desto fler som önskar samma sak samtidigt gör desto större skillnad gemensamt utan att egentligen lyfta ett finger. Och det är tur för herr far har en helt enorm arme bakom sig så om det verkligen fungerar så som teorin säger så måste oddsen bli åtminstone lite bättre. Visst!?

Nu ska jag och kassandra på ett öppen jam. Kan bli intressant

Hej Stockholm, Hej då stockholm. Ungefär så fort har tiden gått nu när jag varit hemma.
Men imorgon är det jobb och familybuisenss, och på många vis är inte de fy skam heller.
Sökt jobb som en tok och prommenerat som en galning idag. Kanske så vänder det.

Efter kämpande kommer flyt, visst var det så?

Igår kom dagen som jag med så många fler hade väntat på, dagen som blivit förskjuten och inte¨var på något sätt önskvärd men som var tvungen att ske oavsett.
Jag har aldrig i hela min fantasi kunnat drömma om vilka tankar som kan komma när oron är som djupast, vilka bottnar som man faktiskt kan se, och som jag kunde se samtidigt som de känndes hårdare än hårdast. Stundtals känndes gårkvällen som om jag var påväg att drunkna.
Men den hela samlade terrorn slutade i glädjetårar och en konstig sömn. Det är nu det börjar!

Kanske är det på ett sådant sätt man finner styrkan för att kunna ta en rejäl rivstart som ska få hålla i sig. Kanske är det just botten man måste nå för att få en rejäl push. Ungefär som grejen med kulan i flipper. Desto längre ner man drar bollen desto mer kraft får den för att komma igång!

Jajja, hur som haver så är mitt hjärta i normal tyngd igen. Med stöd av vänner och familj så går det. Mirakulöst!

Det blev en lång dag, ömsom fin ömsom panik.
När ens närmaste blir sjuka så ter sig inte livet längre som vanligt.
Idag var jag tillbaka i bubblan där jag suttit dom senaste veckorna. Försökt göra någonting kreativt men icket, försökt göra någonting av vett men icket. Tankspriddheten har varit ett faktum. Har dock kännts som om jag klivit ut ur bubblan succesivt och nästan förstått vad som sker för att tillslut känna mig utanför tills idag. Fy satan ( ursekta uttrycket ) vilken knuff jag fick tillbaka in i bubblan, riktigt så att jag slog i bakkanten på den, bubblan alltså, ingen skön bubbelkant där inte.
Imorgon ses vi i Ume om ni så vill. laters!

Imorgon börjar veckan som känns som veckan emellan två veckor i motsatts till att veckorna annars känns som veckan efter den ena och före den andra. Förstår du va ja mena?
Hur som haver så är listan lång på vad jag ska göra, checkas av skrivs upp nytt.
Styrkan känns mobiliserad och tills det sätter igång är listan det som får min låga att samlas ihop, sen när det väl beger sig så ska ingenting kunna rubba mig, och allt som jag då sparat på ska saftigt delas med av, förstår du va ja menar?
Troligtvis!

Annars en bra helg, utmanade spindeljävlarna i tvättstugan, åt brunch söder som söder, lyssnade på opera söder om söder och umgicks i sällskap söder om söder, gick på dans söder om söder och mumsade på kvallitetbitar söder om söder.

Till laters!

Jo, krasst men en sanning. Fan läs det här och känn att du behöver mig där du är på ditt jobb... men jaaaaaa!

Vaknade, pysslade och for ut på en prommenad. Är helt mör i kroppen, men det är vel lite så det ska kännas? eller är det så att jag gör något katastrofalt fel när jag går?
Vet inte riktigt men är tacksam för svar om fallet så är.

Peppen komme tillbaka efter några avsnitt LA ink. Nu vill jag måla, trycka eller ba ut å springa. Regnet och mörkret stoppar mig från springandet så det blir nog ritande för tryck. En ultimat Idé!

Peppar på detta även, tror jag needs it:

Att vara utan jobb är det tråkigaste jag varit med om. Det gråa vädret hjälper mig inte för en sekund.
Väntar på svar från två trevliga intervjuer, men, det gråa vädret säger mig att kapa självförtroendet rätt så lågt och troligtvis har de andra varit bättre än jag.

Det är endå inte så att jag är grå rakt igenom, men jag måste bara finna det som kan gaska upp mig big time. Vart ska jag finna vad det kan va? inte den blekaste. Tror ams ska få ett besök igen.

Laters!

Det är inte mycket som gör mig rädd just nu, för allting utan det som faktiskt har betydelse kan jag inte bry mig mindre om. Just nu känns det som om män med stora knivar, långa led av spindlar eller varför inte en hel hop med galna galningar eller ja va fan som helst , jag blir bara aggro och ber dom försvinna.

Det kan bete sig som vanligt en stund men så känner jag det i ryggen men främst i ögonen. Jag önskar så att jag kunde få ge allt jag hade i motivation och jävlar anamma och all friskhet jag har till just den som behöver. Jag vet att han besitter allt samman själv, men inte kan man ha för mycke? nä det tror jag bestämt inte!

Ps. imorgon är en annan dag, undrar vilket mood som ska besitta mig då.

Kastar mig i hoppet mellan förtvivlan och saknad, rädsla och bekymmer. Men ikväll försöker jag fokusera på en konkret händelse som någonting rejält att övervinna.
Ingenting ska kunna övervinna en i familjen eklund, inte ens ödet vad det än har planerat.

Allt snack om att saker har en mening, eller att det finns någonting större känns förlegat. Det större tar säkerligen hand om oss sen men just nu så spelar det större inte på något vis fairplay, det gula kortet är redan visat, det andra kom nu tillsammans med ett rött kort. Nu är det upp till bevis för att jag ska kunna plocka bort mitt straff.

Jag är förvirrad och i behov av en säker väg. Inga små stigar och genvägar, bara rakt på sak, få saker överstökade.

Jag saknar er där hemma något fruktansvärt.

H E L V E T E S S A T A N S J Ä V L A S K I T S F A N D E T S K A F A N I N T E K U N D A H Ä N D A S F A N F A N F A N H J Ä L P!

... desto mer känner jag mig hemma igen.
Ume har en effekt på mig som alltid, har haft en underbart trevlig helg... nu ska jag köra upp till renbergsvattnet och hälsa på farmor. Jag gillar Umeå, tills att det nästan gör ont... men är jag klar i stockholm? Jag tror verkligen inte det.
So long!

Det var måndagsregn, söndags och lördags med iof. Imorgon åker jag norr över, ska bli spännande att komma hem till min sommarstad Ume när sommaren redan verkar vara över hmmm..
Nu sitter jag och min vän Molly i varsitt hörn av soffan och surfar delux. Jag gillar det.

Jag har inte tänkt att skriva någon utläggning om vad som är bäst å sämst å bra med det ena och dåliga med det andra. Jag bryr mig helt ärligt inte.
Har ialla fall fått tillbaka min sladd från lagningen, äntligen!
Så till Mac vs, PC, det är skitdrygt att gå tillbaka till PC efter att ha Macat hela sommaren, på samma sätt var de skitjobbigt att gå från PC till Mac där i början på sommaren. Om inte det är är ett Ilandsproblem så vettifan.